Picea

Sitkagranen förekommer längs kusten från Alaska till Kalifornien och har flere också överraskande förtjänster. Det är knappast allmänt känt att virke av sitkagran användes tiill ett av de största planen i flyghistorien, Spruce Goose av Howard Hughes. Samma trädslag användes också i flygplanen av typen Mosquito vilka var av avgörande betydelse för utgången av slaget om Storbritannien under andra världskriget.

Sitkagranen har genom tiderna varit nyttig förr både människor och mångahanda representanter för växt- och djurriket. De vindfällen av hundraåriga 90 meter höga träd som stormvindar vid stillahavskusten har åstadkommit erbjuder också som döda utmärkta levnadsförhållanden för flere arter samtidigt som nya generationer av sitkagran påbörjar sin växtperiod i de förmultnande stammarna.

Sitkagranen har under istiden spritt sig från det asiatiska fastlandet till nordamerika över Berings sund som då var torrt. Trädet har ändå inte förmått klättra över Klippiga bergen, eftersom det är helt beroende av fukten vid Stillahavskusten som förtätas i de massiva trädets barrverk och faller till marken för att uppsamlas av sina rotsystem. Sitkagranen förekommer allmänt i Europa bl.a i Skottland men har hos oss visat sig vara frostkänslig. Endast vid sydvästkusten och i skärgården kan arten anses ha möjligheter att klara sig någorlunda bra. Av de sitkagranar som före krigen planterades på Arboretum Mustila återstår endast ett exemplar.

Den amerikanska rödgranen har fått sitt namn efter skogarnas rödbruna färg som enligt lokala skogsfackmän avviker från svartgranens (P. mariana) och vitgranens (P. glauca) ljusa färgtoner. All tre barrträd förekommer i samma trakter i nordöstra Nordamerika. Den amerikanska rödgranen är den av dem som hittas närmast atlantkusten. Dess sydgräns går vid de övre bergssluttningarna i Appalackerna.

Den amerikanska rödgranen har ingått i Arboretum Mustilas samlingar sedan 1914. Ursprunget till den gamla skogen fanns i New Hampshire i New England och visade sig vara en av de bäst lyckade granplanteringarna i Arboretum Mustila. Träden var i utmärkt skick i nästan hundra år tills de tvinade bort mellan 2009 och 2011.

En enskild solitär växer fortfarande vid lundområdet i Ropakko och profilen urskils enkelt i synnerhet vintertid. Amerikansk rödgran har på nytt planterats år 2010 i riktningen mot Nokkala med plantor från Kanada med två olika hemorter.

Stickgranen växer naturligt i södra delen av Klippiga bergen i Nordamerika på 1 800-3 400 meters höjd tillsammans med bland annat douglasgranen Pseudotsuga menziesii, engelmannsgranen P. engelmannii och berggranen Abies lasiocarpa. Dess växtplatser är ljusa bergskogar, och den trivs bra även på torrare mark. Den har djupa rötter och är stormhärdig. På många platser ser man stark blågrå vaxbeäggning på barren som är typiskt för barrträd i de södra bergstrakterna.

Stickgranen har ett tätt och regelbundet konformigt växtsätt. Toppen är speciellt som ung vackert vuxen i våningar. Trädet har starka grenar som står vågrätt ut från stammen. Bra kännetecken är de mycket styva och nålvassa barren som är rätt långa, böjda och spretar ut åt sidorna och uppåt utan något system. Barrens färg varierar från grönt till grågrönt och blåaktigt.

I Finland blir stickgranen snabbt risig i skogen på grund av brist på ljus, men i parker och trädgårdar trivs den utmärkt. Den blågrå formen, som kallas silvergran, är ett av de mest använda prydnadsbarrträden i Södra och Mellersta Finland. Av stickgranen har utvecklats många till färg, storlek och växtsätt avvikande former.