Kenkäkallio

Robinian är en trädart som hör till familjen (Fabaceae) och trädet uppskattas för sitt hårda virke som motstår röta. Sedan 1600 -talet har det hämtats till Europa, där det på många håll har spridit sig i naturen och bla till Ungern där det förekommer i utbredda skogslundar.

Robinian växer snabbt och trivs på olika växtplatser. Med hjälp av kvävebakterierna i rotsystemet klarar det sig också i näringsfattiga områden. I början av sommaren pryds trädet av vita, för ärtväxterna typiska blomställningar. Trädet utvecklar flere meter långa årsskott, som skyddar sig mot närgångna djur med sina vassa tornar. Stammens bark är djupt fårad utan tornar som däremot förekommer hos släktingen korstörne (Gleditsia triacanthos).

Robinian övervintrar dåligt hos oss. Också gamla träd kan efter kyliga somrar frysa ner helt och hållet eftersom trädet behöver inte bara en varm sommar ut också varmt höstväder för att i tid kunna förbereda sig för vintern. Å andra sidan kan man hitta enstaka trädliknande exemplar på Åland, Korpo och i Vanda. Av de tiotal robinior som man har planterat i Arboretum Mustila har bara något enda börjat visa ens en tillstymmelse till träd. Har robinian en gång fått frysa, börjar den desperat utveckla skott och blir oftast för alltid en buske.

En bulgarisk forstmästare levererade frön av makedonisk tall till Arboretum Mustila redan år 1907. Fröerna var insamlade i bergskedjan Rila, som trots sitt sydliga läge har låg medeltemperatur och där snön smälter först i juni. Den makedoniska tallen växer i bergstrakterna på Balkan som en relikt av europeiska skogar före istiden. Förutom i Bulgarien och Makedonien förekommer trädet i trakterna av sjön Prespa i Albanien.

Av gruppen fembarrade vittallar är den makedoniska tallen det enda trädet som verkligen bra har trivats i Arboretum Mustila och ett av de sällsynta trädslag bland Arboretum Mustilas skatter som också har funnit sin plats inom trädgårdsanläggning och utbudet hos plantskolor. Den makedoniska tallen är härdig mot flertalet skador och avviker från övriga tallar med att trivas i skugga nästan lika bra som granen. I motsats till till cembratallen (Pinus cembra) förtvinar inte den makedoniska tallen vid stigande ålder utan blir yvig och bred i öppna lägen.

Dungar med makedonisk tall finns inom Arboretum Mustila på fem olika områden och trädet ser ut att trivas lika bra på varje område. Stämningen i de här dungarna avviker helt från den i finska tallskogar. I skuggorna av de långa blågrå barren mellan granlika stammar bildas ett vackert och stämningsfullt skymningsljus. En mjuk barrmatta täcker marken och här och där ligger kottar av den makedoniska tallen utspridda och lockar till sig nötkråkan (Nucifraga caryocatactes) under dess höstliga flyttningsresor.

Bergtallen förekommer i naturligt tillstånd i Pyreneerna, Alperna, Karpaterna, i de norra delarna av Apenninerna, samt i bergstrakter på höjder mellan 1000 och 2000 meter på Balkanhalvön. Den bildar täta parkliknande trädbestånd eller vidsträckta oigenomträngliga växtbestånd som förhindrar erosion och snöskred medan de samtidigt skyddar ett flertal levande organismer.

Bergtallen har med tiden utvecklat flere lokalvarianter som skiljer sig från varandra på grund av den stora variationen av växtplatser. Den egentliga bergtallen (P. mugo subsp. mugo) är en känd flerstammig prydnadsbuske som är hemma i de östra och södra delarna av utbredningsområdet. Efter den har man uppkallat flere små- och tättväxande former, varianter och underarter. I den västra delen av utbredningsområdet kan man ställvis påträffa en annan underart nämligen den franska bergtallen, (P. mugo subsp. uncinata) som är ett litet enstammigt träd.

Redan före krigen planterade man bergtall på Arboretum Mustila på för bergtallen karakteristiska växtplatser som klippskrevorna vid Kenkäkallio, i närheten av Helanterinkallio och Aarremäki i Nokkala där de fortfarande förekommer. Ett antal gamla franska bergtallar växer väster om lärkdungen med (L. decidua var. polonica).